Och plötsligt händer det. Det som har skavt lite för länge,
det som vi inte riktigt vet vad det är men som gör så helvetes jävla ont och
som har drivit oss bort från varandra.
Han har lämnat koppar och glas kvar på bordet och en stickig
filt ligger slängd på golvet. Jag säger surt att han måste plocka undan efter
sig och det är väl klart att det inte var det som gjorde att det tippade över
men något händer med hans blick. Jag frågar varför han ser så bedrövad ut, han
vill hasta iväg till något som i förhållande till detta onämnbara är så
oväsentligt att jag inte ens minns vad det var. Och jag vet ju redan vad det är
men drar ändå i honom, drar ur honom det och vi lägger oss på sängen, han med
kängorna fortfarande på fötterna och jag med hjärtat i handen. Sedan plockar vi
isär det som är Vi, bit för bit tills inget finns kvar. Jag gråter och slåss om
vartannat för inget går upp mot denna överjävliga ångest. Sedan går han.
Jag har druckit fyra koppar kaffe och jag vet inte om
händerna darrar för mängden koffein som jag inte är van vid, eller om det är
det sorgliga som skakar om mig och får mig att tappa allt, tappa mig. Vi
tappade bort Oss för så länge sen men inte fan gör det mindre ont för det. Det
är den femte mars och om en månad skulle vi ha varit ihop i två år.
Dramatenbiljetterna till Doktor glas till på fredag ligger i skrivbordslådan
och utanför skiner solen som ett jävla hån.