Är. Så. STEL. Från att ha njutit av en rätt så behaglig
tillvaro de senaste fyra veckorna, fylld av förtvining och
kolhydratstillförsel, så fick mina stackars muskler igår veta att de levde och
att deras uppgift för dagen var att i sakta mak lubba 2,1 mil runt
Stockholm. Sista milen gick på ren vilja snarare än bra kondition, samt förstås med mental hjälp av
mitt peppande team bestående av en mamma och en faster.
Tog mig runt på 2 timmar och 11 minuter och är svinstolt!?!
Och glad! Är bäst!
↑ Kunde ha varit en beskrivning av gårdagen. 15+ och sol och ingen vind.
Men som sagt: denna träningsvärk, gode gud hjälp mig. Har utstött små kvidande läten varje gång som jag har rest på mig idag, och när jag väl gick ett par meter så beskrev min pojkvän mina steg med ordet "rultande". Den
som har tips får mer än gärna dela med sig. Bör man bita ihop och försöka träna
bort den? Eller lägga sig väldigt stilla i sin soffa och äta glass tills den
går över? *hoppas*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar